Å ena sidan har vi också å andra sidan. (ur regelboken för liberaler.)

Basen bestämmer tänkandet, som han med hemorrojder sa. (Karl Marx).

Hur högt vi än placerar vår tro, sitter den ändå bara på våra arslen. (jag)

Senast var det en reklambild om varm korv som föranledde ett genuspolitiskt utspel, vilket fick bort bilden, enligt självcensurens regler. Den föreställde någon som åt korv, och ansågs sexistisk då läpparna på den som åt  -  nästan det enda som syntes  -  var röda. Alltså en kvinna. Alla mäns läppar var nämligen blåa den dan.
       Inget av detta är nytt för den som insett att det inte var Gud, utan Freud som skapade världen.
       Det dröjde länge innan jag förstod detta, ateistiskt belastad som jag var  -  och är. Jag var ständigt retad under skoltiden:
       -Har ni hört, Carl Erland tror att kådisar är ballonger! Haha!
       -Hahaha!
       -Och att den där ståkuken i Pisa är ett torn!
       -Hahaha!
       Senare, under tonåren, drabbades jag av insikt. Jag och en kompis läste Freud och gick sen på stan och upptäckte den ena fittan efter den andra; inte flickornas, de hade vi upptäckte långt innan, utan i regnet drypande portgångar till hus, rinnande kvinnosköten förevigade i skamlös sten.
       -Den du!
       -Oj!
       -Och den, kolla den!!
       -En blir ju rent kåter.
       Det var nämligen så det gick till; låt mig rätta historieskrivningen, allt enligt den heliga skrift, Freuds:
        I begynnelsen levde människorna som fåglarna i himlen och liljorna på marken, och förökade sig där. Ibland kom det ett dansband till orten och hjälpte till med förökningen. En dag byggde så stammens konstnär (aspackad schaman under helgerna) en modell i sten av sin kvinnas sköte. Grannen kom förbi:
       -Vad föreställer den där?
       -Ja, du vet... haha!
       -Haha på dig du. Det är ju fruktansvärt! Sexistiskt och kränkande för din hustru. Du måste förklä den lite.
       -Hurdå?
       -Placera en stor jävla stenbumling alldeles bakom. Urholka stenhelvetet så kan vi krypa in där när det regnar eller snöar eller är dansband på bygden.
       Så skedde. Tills Adam och Eva kom traskande, käkande äpplen. Det var de som förstörde alltsammans. Det ställde sig och sa:
       -Men det är ju ett hus!
       Varpå Freud sparkade ut dem ur Edens Lustgård, till en svårt trängd bostadsmarknad.
      
     
      

Hur jag övergick från min ungdoms revolutionsiver till dagens medelålders radikala reformism. Många var orsakerna, men låt oss denna gång utgå från ett rent psykoanalytiskt perspektiv. Sex alltså. Att det skulle existera andra psykoanalytiska perspektiv än sex är mig obekant. Rent grundläggande freudianskt ser man då mindre tilltalande fenomen som resultatet av en förträngd sexualitet; med revolutionsromantik är det tvärtom. Hade Lenin inte kollat så mycket porr hade han blivit socialdemokratisk reformist.
       Den insikten gavs mig av en tjejbekant. Hon menade  -  menar  -  att revolutionsromantik är ett direkt resultat av för tidig sädesavgång. Det är därför de flesta revolutionärer är män, och unga män blir så revolutionära. De ser revolutionen som en smickrande spegelbild av den egna flinka orgasmen. Den bekymrade modern till den likgiltige fadern:
       "Jag förstår inte varför Che måste kladda ner spegeln så. Han måste ha en massa acne att klämma."
       Min tjejbekant berättade följande om manliga revolutionärer. Hur hon träffat en på  krog. Eftersom sex måste grunda sig på uppriktighet och ömsesidighet  -  det går inte att locka med etsningar längre  -  frågade han om hon ville hänga med honom hem och knulla.
       "Okej. Men inga knep. Inga jävla etsningar."
       "Nejnejnej! Vem tar du mig för?"
       Okej. Hem till honom. Ett par hastiga glas vin, sen ner i bingen. Han glider in mellan henne lår, tre stötar och TJOFF, orgasm  -  han rullar av henne:
       "Var det skönt för dig också?"
       Varpå han somnar och hon ligger vaken och otillfredsställd och stirrar på den ljusa fläck på tapeten där etsningen hängde i förrgår. Nästa morgon är det  -  som efter alla revolutioner  -  som vanligt:
       "Vi kan väl höras av nån gång, kanske."
       Detta är  -  säger min bekant  -  vad som sker vid revolutioner. TJOFF TJOFF TJOFF, eld och rök och efteråt står nån Lenin, Penin eller Stenin i en talarstol och vrålar ut till den besvikna massan:
       "Var det skönt för er också??!!" 
       Om inte, väljer de sig högtidligt ett nytt folk.
   
      
      

Jag tänker på Danmark. Förut ett Utopia att jämföra öststaten Sverige med. Numera ständigt blamerat. På 80-talet blev jag hedersdansk, en utmärkelse jag senare avsagt mig, under avsky och skam. Jag blev hedersdansk klockan halv tre på natten i en galalokal på Vesterbro i Köpenhamn. Högtidstal hölls, och jag fick en stor bukett blommor.
       "Ska vi slå in blommorna åt dig?"
       "Nej tack, jag röker dem här."
       Åh, då var Danmark allt Sverige inte var! Alla danskar inledde dagen med en gammeldansk. Alla gjorde det. Danmark var frihetens hemort, där den sociala konstruktionen vrängde allt ut och in:
       "Jag har fått aids."
       "Så fruktansvärt!"
       "Jag fick aids i Danmark."
       "Men då är det ju bra! Dansk aids är inte som i Sverige. Jag har hört sägas att dansk aids innehåller en massa vitaminer."
      Men nu är det romantiska Danmark stängt. Föregångslandet har strippats ända in till sin skitnödigt småborgerliga invandrarfientliga bensomme. Underlandet har sänkts  -  som Kuba, eller Södermalm, övriga förebilder att förtiga. Så utopisterna drar sig temporärt tillbaka till verkligheten att fantisera samman en ny livs- och samhällslögn.

Det sägs rökning leder till cancer. Jo, men också till reumatism. Vilken väg? Trottoarvägen. Beroende på att vi alla lärt erotik från Hollywood. I alla filmer vi sett ligger kärleksparet efter samlag bland snövita lakan och röker. Det är obligatoriskt; på baksidan av lakanen står: "Varning! Sängläge kan ledas till cancer!" Å reumatismen vägnar vill jag nu ha fram hela sanningen.
       Eftersom det är förbjudet att röka på krogar, står flockar av folk nu på trottoarerna om kvällarna och röker. Och eftersom de flesta heller inte vill röka inomhus hemma, ser vi också högar av lakan på trottoarerna, kärleksparen som ligger där och röker, och fryser de inte ihjäl  -  i sanning en död i skönhet  -  drabbas de av, ja, reumatism. Ni tror det är snödrivor ute på trottoarerna, men det är kärlek i sin mesta konkreta form.
       Nu har den töat väck, kärleken. Inga snövita rykande högar mer, klagar bluesen, och jag med den.
       Men jag har gjort min plikt. Reumatismen  -  en rätt lågt stående demon, men dock  -  uppenbarar sig nattetid, och tackar för uppmärksamheten.

Guilt-by association? En gång blev jag ertappad tändandes en cigg åt en prostituerad på Vesterbro i Köpenhamn.
       "Glöm inte nästa gång ni läser honom att han blivit sedd tända ciggen åt en hora! Inte för att jag vill antyda han är sexköpare  -  det vill jag absolut inte  -  men nästa gång han skriver om medborgarlön bör man sätta det i sitt rätta s-a-m-m-a-n-h-a-n-g. Bland prostitutionen i Köpenhamn."
       Jag erkänner. Det var när jag just slutat röka. Då suget grep mig köpte jag ett paket cigarretter och reste ner till Köpenhamn, gav en cigg åt en prostituerad, tände den, och såg på när hon rökte.
       "Det är ju patetiskt! Glöm inte det nästa gång han kräver medborgarlön. Det är tydligen dit pengarna ska gå."
        Evolutionsbiologin är bästa fältet för guilt-by-association. Vi nära släkt med apor, men också  -  på mycket långt håll  -  med abborar. Så du sitter vid en bardisk, mediterande över din fredagsöl. Bredvid sitter en karl och läser en tidningsrubrik:
                                                     ABBORRE BET BADVAKT.
       Vänder sig till dig:
        "Vad har du att säga till ditt försvar?"
        Detta om svensk debatt.            

Hört ur djupet:
       "Man bör vara öppen för den Andre. Det är av vikt att inta en lätt relativistisk attityd gentemot alla kulturer, kön och bakgrunder. Framför allt är det viktigt att enas kring gemensamma mål. Därför bör heterosexuella och homosexuella gå samman  -  och jävlas med de bisexuella."
       Vilken grupp i vår samtid är den mest utsatta? Obducenter. Det sämsta du kan presentera dig som. Ända sen en beryktad och omtalad rättsskandal går alla obducenter förklädda. Det är tidig kväll på en krog med soft musik. Killen sitter vid bardisken i samspråk med en kvinna, och kvinnan frågar (med lätt eggande beslöjad röst):
      "Men vad jobbar du med?"
      "Öh, ja... jag är rockmusiker."
      Alla rockmusiker är egentligen obducenter. Till och med Louise Hoffsten är obducent. Det är en täckmantel. De är ute efter oss allihop! De står där med sin skalpell och säger: "Var inte så ytlig. Nu vill jag gå på djupet."
       Har ni hört den här? Det har ni säkert inte, media ströp den episoden. En asylsökande kom till Malmö. För att beveka Migrationsverkets hårda hjärta bar han en dalahäst under armen; en bekant hade köpt den under en tidigare resa.
       "Vad har ni där?"
      "Det är en dalahäst."
      "En dalahäst, säger han. Okej, du får bo på en förläggning innan vi kastar ut dig."
      Men dalahästen var en trojansk häst, full av vakumtorkade dalmasar. Samma natt tog de sig ut, syret fick dem att växa till sin naturliga storlek, och de spred sig genom hela Malmö.
      "Åh, helvete! Dalmasarna kommer! Låter man en dalmas flytta in är snart hela Malmö Borlänge!"
      Men om detta har de politiskt korrekta tigit.