Hur jag övergick från min ungdoms revolutionsiver till dagens medelålders radikala reformism. Många var orsakerna, men låt oss denna gång utgå från ett rent psykoanalytiskt perspektiv. Sex alltså. Att det skulle existera andra psykoanalytiska perspektiv än sex är mig obekant. Rent grundläggande freudianskt ser man då mindre tilltalande fenomen som resultatet av en förträngd sexualitet; med revolutionsromantik är det tvärtom. Hade Lenin inte kollat så mycket porr hade han blivit socialdemokratisk reformist.
       Den insikten gavs mig av en tjejbekant. Hon menade  -  menar  -  att revolutionsromantik är ett direkt resultat av för tidig sädesavgång. Det är därför de flesta revolutionärer är män, och unga män blir så revolutionära. De ser revolutionen som en smickrande spegelbild av den egna flinka orgasmen. Den bekymrade modern till den likgiltige fadern:
       "Jag förstår inte varför Che måste kladda ner spegeln så. Han måste ha en massa acne att klämma."
       Min tjejbekant berättade följande om manliga revolutionärer. Hur hon träffat en på  krog. Eftersom sex måste grunda sig på uppriktighet och ömsesidighet  -  det går inte att locka med etsningar längre  -  frågade han om hon ville hänga med honom hem och knulla.
       "Okej. Men inga knep. Inga jävla etsningar."
       "Nejnejnej! Vem tar du mig för?"
       Okej. Hem till honom. Ett par hastiga glas vin, sen ner i bingen. Han glider in mellan henne lår, tre stötar och TJOFF, orgasm  -  han rullar av henne:
       "Var det skönt för dig också?"
       Varpå han somnar och hon ligger vaken och otillfredsställd och stirrar på den ljusa fläck på tapeten där etsningen hängde i förrgår. Nästa morgon är det  -  som efter alla revolutioner  -  som vanligt:
       "Vi kan väl höras av nån gång, kanske."
       Detta är  -  säger min bekant  -  vad som sker vid revolutioner. TJOFF TJOFF TJOFF, eld och rök och efteråt står nån Lenin, Penin eller Stenin i en talarstol och vrålar ut till den besvikna massan:
       "Var det skönt för er också??!!" 
       Om inte, väljer de sig högtidligt ett nytt folk.
   
      
      

Jag tänker på Danmark. Förut ett Utopia att jämföra öststaten Sverige med. Numera ständigt blamerat. På 80-talet blev jag hedersdansk, en utmärkelse jag senare avsagt mig, under avsky och skam. Jag blev hedersdansk klockan halv tre på natten i en galalokal på Vesterbro i Köpenhamn. Högtidstal hölls, och jag fick en stor bukett blommor.
       "Ska vi slå in blommorna åt dig?"
       "Nej tack, jag röker dem här."
       Åh, då var Danmark allt Sverige inte var! Alla danskar inledde dagen med en gammeldansk. Alla gjorde det. Danmark var frihetens hemort, där den sociala konstruktionen vrängde allt ut och in:
       "Jag har fått aids."
       "Så fruktansvärt!"
       "Jag fick aids i Danmark."
       "Men då är det ju bra! Dansk aids är inte som i Sverige. Jag har hört sägas att dansk aids innehåller en massa vitaminer."
      Men nu är det romantiska Danmark stängt. Föregångslandet har strippats ända in till sin skitnödigt småborgerliga invandrarfientliga bensomme. Underlandet har sänkts  -  som Kuba, eller Södermalm, övriga förebilder att förtiga. Så utopisterna drar sig temporärt tillbaka till verkligheten att fantisera samman en ny livs- och samhällslögn.

Det sägs rökning leder till cancer. Jo, men också till reumatism. Vilken väg? Trottoarvägen. Beroende på att vi alla lärt erotik från Hollywood. I alla filmer vi sett ligger kärleksparet efter samlag bland snövita lakan och röker. Det är obligatoriskt; på baksidan av lakanen står: "Varning! Sängläge kan ledas till cancer!" Å reumatismen vägnar vill jag nu ha fram hela sanningen.
       Eftersom det är förbjudet att röka på krogar, står flockar av folk nu på trottoarerna om kvällarna och röker. Och eftersom de flesta heller inte vill röka inomhus hemma, ser vi också högar av lakan på trottoarerna, kärleksparen som ligger där och röker, och fryser de inte ihjäl  -  i sanning en död i skönhet  -  drabbas de av, ja, reumatism. Ni tror det är snödrivor ute på trottoarerna, men det är kärlek i sin mesta konkreta form.
       Nu har den töat väck, kärleken. Inga snövita rykande högar mer, klagar bluesen, och jag med den.
       Men jag har gjort min plikt. Reumatismen  -  en rätt lågt stående demon, men dock  -  uppenbarar sig nattetid, och tackar för uppmärksamheten.