Jag tänker på Danmark. Förut ett Utopia att jämföra öststaten Sverige med. Numera ständigt blamerat. På 80-talet blev jag hedersdansk, en utmärkelse jag senare avsagt mig, under avsky och skam. Jag blev hedersdansk klockan halv tre på natten i en galalokal på Vesterbro i Köpenhamn. Högtidstal hölls, och jag fick en stor bukett blommor.
"Ska vi slå in blommorna åt dig?"
"Nej tack, jag röker dem här."
Åh, då var Danmark allt Sverige inte var! Alla danskar inledde dagen med en gammeldansk. Alla gjorde det. Danmark var frihetens hemort, där den sociala konstruktionen vrängde allt ut och in:
"Jag har fått aids."
"Så fruktansvärt!"
"Jag fick aids i Danmark."
"Men då är det ju bra! Dansk aids är inte som i Sverige. Jag har hört sägas att dansk aids innehåller en massa vitaminer."
Men nu är det romantiska Danmark stängt. Föregångslandet har strippats ända in till sin skitnödigt småborgerliga invandrarfientliga bensomme. Underlandet har sänkts - som Kuba, eller Södermalm, övriga förebilder att förtiga. Så utopisterna drar sig temporärt tillbaka till verkligheten att fantisera samman en ny livs- och samhällslögn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar